After rain comes....
Innan jag började plugga på universitetet hade jag en dröm, en dröm somkändes väldigt långt bort. Något som jag aldrig trodde kunde uppnås, nästan som att det låg på andra sidan horisonten. Tveksamheten var enorm och frågorna bara bubblade inom mig. Men den största frågan av alla var- Hur ska jag ens få möjligheten att bli en del av den världen,få tillträde? Jag vet att det är DET jag vill jobba med,det är inte bara guld och gröna skogar,det är hårt jobb och slit men framförallt handlar det om att få jobba med något som man älskar-ett stort intresse! Men hur skulle JAG ta mig dit,hur skulle jag klara av att sticka ut och inte bara vara en i mängden?
Idag, när jag sitter med facit i hand så förstår jag hur mycket min utbildning betyder. Eller nästan,bara någon enstaka kurs kvar, så kan jag utan tvekan säga att det var de bästa beslutet jag någonsin tagit. Även fast det varit motigt ibland så har det ändå alltid varit intressant och givande vilket har fått tiden att gå himla fort.
Jag kan ta ut min examen redan efter våren, jag har tillräckligt med poäng men det finns faktiskt någon enstaka kurs som jag vill läsa och ha i min examen,utöver de kurser jag redan har. Jag tänker vänta.Nu tänker du som läsare- E hon dum eller? Varför gå i skolan om man inte behöver!! 'Mitt svar är - När man hittar ett ämne som man brinner för så vill man bara läsa vidare och lära sig mer.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag igår scorade en intervju på en arbetsplats som jag tidigare bara kunnat DRÖMMA om. Det är just det HÄR jag velat sen jag började plugga och innan förstås. Det är bara en intervju, men det betyder att jag är på god väg mot mitt mål.
Något som bör understrykas är att jag förlorat mycket på vägen mot mitt mål, jag har offrat mycket för att vara där jag är idag,på gott och ont. Men när jag idag sitter och reflekterar över allt så var det värt det.
Jag har förlorat MYCKET men vunnit desto mer -Helt underbar känsla!
20110213
" Happy is not a destination, it´s a mood"
Help me
Nästa vecka är det dags att besöka frisören igen, vi håller på och ljusar upp mitt hår igen. Dock vill jag inte bli kritvit som jag var förut, de va inte speciellt snygg.
Har några inspirationsbilder men vet inte riktigt vilken linje jag ska gå på;
- Den här färgen är riktigt snygg,men frågan är om jag kommer känna mig ljus
-Ett annat alternativ är att lägga en ljusare grund och sen även lite ljusa slingor på det? Som Lauren har på den vänstra bilden. Medan den högra känns mer som en ljusbrun variat, men det är också riktigt snygg.
- Just nu känns det som att det här är min vinnare, den nyansen Anna Lynne har på sitt överhår är riktigt snygg. Precis den nyansen är jag ute efter,frågan är hur svårt det är att få till? Den nyansen på överhåret och sen lägga en lite mörkare under.
8 Februari
Nu på morgonen har jag varit duktig och slängt ut lite praktikansökningar,det är många ställen som vill ha ansökningarna ett halvår innan man kan tänka sig att praktisera dessutom är det många som har "kö".
Vet inte hur mycket man ska tro på det, idag känns det som att allt hänger på kontakter vilket är en nackdel för oss som inte har det. Speciellt inte i min blivande bransch,min fråga är hur ska jag skaffa mig kontakter? Finns det inga jippon man kan gå på för att knyta kontakter eller så? Nu pratar vi om mediavärlden, om ni har några tips så skriv gärna i kommentarsfältet :)
Nu ska jag återgå till min hög med massa plugg
TRÖTT
Idag har jag suttit fastklistrad i köket med en massa kurslitteratur och datorn i knät, jag har skrivit på mitt PM.
Jag har suttit här från freakin 10:00 till 18:00 helt sanslöst och ändå har jag en fråga kvar att skriva på. Men det är lätt,intalar jag mig själv som vanligt.
Mitt i allt pluggande smyger sig sjukdomssymptomen upp som små tomtar i tv-rutan under jul.
Är trött på att må såhär och det blir inte bättre.
Ringde vårdcentralen idag och fick tid om en vecka(!) Skönt. Behöver jag ens kommentera?!
Vad är fel?! Börjar bli orolig själv.
Sjunde Februari
Livet är bra orättvist ibland!
Igår letade jag efter intressanta jobb på nätet, dels något att ha just nu men även sommarjobb.
Eftersom man bor i Hallsberg så är urvalet minst sagt krasst. Blir så frustrerad och ledsen samtidigt.
De flesta jobben som ligger uppe är någon form av vård eller sälj, och när jag menar sälj så snackar vi om att sitta på ett kontor och ringa till folk. Sälja PPM eller andra tjänster, med andra ord inget för mig. Har lite svårt för att kränga saker.
Jag halkade in på en sida där jag hängde ganska mycket förut, speciellt när jag letade jobb inom resebranschen och tror ni inte att det fanns en riktigt nice annons ute. Jag blev alldeles varm i kroppen av glädje och kunde redan se mig själv på arbetsplatsen. Jag tillät mig själv att drömma lite, för jag kommer aldrig få arbeta där. Det kommer förbli en dröm.
Det tär på mig varje gång och jag börjar minnas tillbaka till den tiden som jag faktiskt kunde ha gjort det, jag kunde ha flyttat och jobbat med det jag tycker är allra roligast. Oavsett vad andra tycker och tänker om det jobbet så var det något som jag tyckte var riktigt kul. Något som jag trivdes med och därför känns det riktigt jobbigt att vara där jag är idag.
Jag var tvungen att ge upp mitt framtidsjobb,något som var stimulerande för mig och börja plugga på universitetet igen.
Det känns fortfarande som att det inte var mitt val,det tvingades på mig och nu har jag inget val.
Nu får jag sitta i båten och acceptera läget även fast jag ALLTID kommer önska att jag var just DÄR.
C-kursen
Nu är C-kursen igång på allvar, har redan hunnit med en tenta och nu ska jag skriva ett PM på 5-7 sidor. Nästa vecka är det dags för första seminariet och idag har vi haft introduktion till uppsatsen.
Jag har mycket att tänka på just nu.
Vad ska jag skriva om,vilket område är mest intressant och framförallt vad vill jag få ut av min uppsats?
Samtidigt som alla dessa tankar sprider sig i huvudet så måste jag fundera på om jag ska skriva själv eller tillsammans med någon. Jag har pratat lite löst med en tjej i klassen om att kanske skriva ihop, men det beror naturligtvis på vilket ämne hon är intresserad av och vilka ambitioner hon har så vi får se hur det utvecklar sig.
Att vara eller inte vara?!
Den eviga frågan,ska jag lägga ner Facebook?
Ett beroende har definitivt skapats vilket inte är bra. Jag lägger alldeles för mycket energi på det som behövs på andra ställen.
Dessutom behöver jag inte veta var alla håller hus 24/7, vad folk gör eller inte gör.
Framförallt behöver jag inte uppdatera andra människor om saker de inte har att göra med.
Nej,nu ska jag försöka mig på att inte logga in där varje dag.
Vi får se om jag lyckas!
Reflektion
- Varför vara någon man inte är?
- Varför spela rik när man i slutändan inte har pengar till mat, bara för att man har valt att shoppa för mycket på Ginatricot?
- Att drömma sig bort i seriernas värld är helt underbart ibland, men när man tror sig leva i samma miljö så går det lite överstyr,eller? Man kanske ska anpassa sig till riktigt världen istället. Fastän livet är jobbigt ibland.
- Sätt dina egna problem i proportion till andras så kommer du snart komma underfund med att ditt eget problem är ganska obetydligt.
Var bara tvungen att få det ur mig!!
Go natt!
Är det kärlek?!
Någon som får en att skratta och gråta samtidigt?!
-Jaaa,jag tror fasen de :)
-Volim te Ljubavi moja
Crossroads
Just nu känns det tufft att vara vuxen, skulle gärna vrida tillbaka tiden- sisodär en 15 år eller så. DÅ slapp man ta stora beslut hela tiden, man slapp känna konstant ångest och stress. Man var ovetandes om det mesta och levde mer i nuet. Något man kanske borde göra nu också.
De senaste dagarna har varit upp- och ner,
- match i onsdags, det gick helt okej. Ger mig själv godkänt i försvar men inte mer än så. Hostade så mycket så jag spydde efter matchen.Feber
- torsdagen, ont i hela kroppen. Orkeslös-förkylning och ont i knät.
- fredag, mår mycket bättre och tror naturligtvis att jag förskonats från en rejäl förkylning.
- lördag, kroppen säger ifrån igen.Helt slut som artist och på natten vaknar jag upp med illamående och spenderar någon timme med huvudet i spy-läge.
- Idag, känns mycket bättre dock mår kroppen fortfarande risigt. Känns som att det börjar bli lite för mycket.
SÅ nu sitter jag här och funderar på om jag har tagit mig vatten över huvudet, har kanske för många bollar i luften samtidigt. Jag får inte riktigt någon tid för mig själv och det är väldigt mycket hängande och flängande fram och tillbaka.
Imorgon börjar en ny termin på universitetet och jag ska försöka att pallra mig dit, hur dåligt jag än mår. Måste gå på föreläsningen annars kommer jag efter direkt, vi har ju trots allt tenta redan andra veckan :S
Sen blir det hem till sängen och bädda ner sig igen, stå över träningen i hopp om att kroppen kan återhämta sig ordentligt och slå bort förkylningen eller vad det nu är för något.
Frustration
Just nu känner jag bara för att skrika rakt ut!
Frustrationen är enorm
Relationer
Har suttit och diskuterat detta ämne med en av mina vänner.
Vi var en del av en krets som brukade umgås ganska flitigt ett tag tills vi insåg hur illa behandlade vi blev egentligen.
Det tar ett tag att inse att någon av ens vänner/bekanta egentligen inte är som man från början trott. Det gäller egentligen alla slags relationer man har.
Det är svårt att bara ge och ge, men inte få något tillbaka.
Jag själv tycker om att ställa upp och lyssna på folk när de mår dåligt. Kanske för att jag själv saknade det när jag mådde dåligt. Det fanns ingen där som ställde upp för mig när jag hade det som jobbigast. Men man ställer upp ändå, men till slut blir man trött på att folk hela tiden tar energi från en, suger musten ur en. Man vill få något tillbaka. Någon som faktiskt fråga hur man själv mår, hur allt är, vad som händer i ens liv osv. Denna respekt har definitivt försvunnit.
Kanske är förståeligt att man inte har varken lust eller energi att lägga på sådana människor.
I vissa fall försöker man vara vuxen och prata med personen i fråga,speciellt när man blivit matad med en massa lögner. En ursäkt hit och en ursäkt dit. Att först mata oss med en lögn, ge oss ett -Nej med diverse förklaringar. Som vi köpte. Ända tills vi såg att samma person valde att göra denna aktivitet med andra personer istället. Vadå gällde inte samma förklaring fortfarande? Man kan inte odla pengar på någon dag eller två.
Då blir man lite besviken, förbannad också. Ärlighet vara längst,eller?!
Det är helt okej att säga både -ja! och -nej!, men var ärlig om det. Säg precis som det är,det sårar mindre.
När man då varit vuxen och försökt ta upp ämnet med personen i fråga så får man inte ens en ursäkt. Inte ens en URSÄKT. Inte ens en FÖRKLARING.
Kom inte och tro att allt är som vanligt, som min vän sa " -vi är inte ngn jvla foppatoffel som hon kan ta av och på när det passar henne"
Det lättaste är att bara strunta i det och tro att allt blir bra med tiden. Not this time
Det är inget som går över med tiden om det är något som man vårdar- en relation!
....
Den här dagen har varit riktigt kass om man bortser från mötet med sjukgymnasten. Nästa vecka är det okej att spela match fullt ut igen, helt underbart att få det beskedet. Har kämpat som en tok i 2 månader och nu är jag äntligen tillbaka. Tråkigt att det inte blir spel förens efter nyår,är ju så otroligt peppad men det kanske är lika bra att ta det lite lugnt i början.
Var grymt peppad inför handbollsträningen ikväll men när jag kom ner så hade tränarna bestämt att vi skulle spela fotboll istället, snacka om att bli besviken. Visst fotboll är skitkul men inte om man vill spela handboll därav besvikelsen men jag fick köra mitt styrketräningspass istället.
Italien på fredag, är inte speciellt peppad just nu. All glädje är borta, tänk va påverkad man kan bli av ett enda beslut. Just nu är jag mest besviken och det känns jvligt tungt, men livet går vidare.
Har idag fått ett mail från universitetet och därmed fått en bekräftelse över att det blir C-kursen till våren. Det ska blir riktigt kul att läsa huvudämnet igen, har verkligen saknat att läsa intressanta och givande saker. Den här terminen blev det engelska, inte fullt så roligt men kan vara riktigt bra att ha.
Var grymt peppad inför handbollsträningen ikväll men när jag kom ner så hade tränarna bestämt att vi skulle spela fotboll istället, snacka om att bli besviken. Visst fotboll är skitkul men inte om man vill spela handboll därav besvikelsen men jag fick köra mitt styrketräningspass istället.
Italien på fredag, är inte speciellt peppad just nu. All glädje är borta, tänk va påverkad man kan bli av ett enda beslut. Just nu är jag mest besviken och det känns jvligt tungt, men livet går vidare.
Har idag fått ett mail från universitetet och därmed fått en bekräftelse över att det blir C-kursen till våren. Det ska blir riktigt kul att läsa huvudämnet igen, har verkligen saknat att läsa intressanta och givande saker. Den här terminen blev det engelska, inte fullt så roligt men kan vara riktigt bra att ha.
Att slita i det tysta....
..Men aldrig få någon uppskattning!
Tror det är ganska många som faktiskt känner så, till och från. Oavsett om det är jobb, sport eller relationer i stort.
Så har jag känt de senaste åren,när det gäller handbollen.
När jag var yngre och spelade med tjejerna i samma ålder då var det en helt annan visa, kanske för att man var liten och inte hade tid eller kunskapen till att reflektera kring sådana saker. Det fanns andra saker som var viktigare och mer intressanta.
Men att få beröm för att man gör något bra kan man väl aldrig bli för gammal för? Eller?
Det skadar inte att få höra ett gott ord ibland, att få en klapp på axeln. För det är tufft att slita i det tysta, att aldrig få en uns av beröm, ett erkännande. Det får en att tappa motivationen, för det spelar ingen roll om man gör sin bästa match någonsin..det är ändå ingen som märker det.
Att tappa motivationen är inte fullt så illa som att tappa självförtroendet, och det är just det man gör efter ett tag. Man slutar tro på sig själv och hamnar in en svacka.
Att vara bra i försvar betyder inte lika mycket som att göra ett mål. En försvarare blir aldrig "matchens lirare" ,det blir den spelaren som gjort mest mål. Oavsett om den här personen gör ett bra jobb bakåt. Kvantitet betyder mer än kvalitet.
Det mest absurda jag någonsin hört var att jag kallades för "diva"(!) detta var inte alls längesen.
Detta för att jag inte sprang tillräckligt på plan(!), jag gjorde inte ordentliga satsningar och det såg ut som att jag bara lunkade.
Det såg riktigt illa ut, vilket är förståeligt.
Sanningen i det hela var, att jag hade urusel kondition. Jag tränade inte regelbundet men fick ändå väldigt mycket speltid. Vilket inte var mitt beslut,det var tränarens.
Det är tråkigt att få höra sådana kommentarer, speciellt när dem inte stämmer. Men Efter ett tag stänger man av och slutar bry sig. Som man bör göra med andra saker i livet också.
//Melisa
