Må det aldrig hända igen
Historier som har återberättats under många år har en tendens att chockera människor under en viss period,den perioden då man får höra om det eller se en dokumentär. Den 11:e September är ett bra exempel på en sådan händelse som är riktigt chockerande under den tiden publiciteten finns sedan lägger det sig,människor återgår till sitt för att sedan återigen fundera på det när årsdagen kommer.
I går såg jag en dokumentär om massakern i Srebrenica på SVT som fick mig att gråta,känna rädsla, bli riktigt förbannad...you name it,tusen olika känslor fladdrade runt i mitt huvud.
Att få höra någon återberätta sin resa,sin rädsla och sin tapperhet är så otroligt berörande. Mannen i dokumentären berättade om hur han,hans bror och far hade flytt från Srebrenica i hopp om att ta sig till frihetsstaden Tuzla.Dem flydde in i skogen och in i ovissheten tillsammans med 12 000 andra män.
Några kom fram,några skulle sedan hittas i massgravarna. Han förlorade både sin far och sin bror men återförenades med sin mamma och sin syster.
I dokumentären visar man klipp på män,kvinnor och barn som är undernärda och nästintill skelettliknande.Alltså människor som inte ätit på flera dagar,som vädjar om hjälp,de är rädda i sitt eget land. Men vem ska komma till undsättning?
Det jag reagerade mest på av allt var nog när dem vaggas in i en falsk säkerhet, när styrkor som är där för att hjälpa viker sig och går åt andra hållet istället. När dem människorna man litat på helt plötsligt vänder en ryggen.
Att ha detta på sitt samvete,som organisation. Dessa människor trodde att de var i säkert förvar ända tills männen/pojkarna sållades bort från sina mammor och systrar och forslades bort för att sedan skjutas till döds.
Jag var inte med under själva kriget, men jag var nere i Bosnien när det startade. Jag kommer ihåg den dagen jag och mamma packade våra väskor i all hast för att "åka bort" ett tag. Min far stannade.
Jag var för ung för att förstå vad det handlade om. Men än idag har jag ett vagt minne om hur jag och mamma sätter oss på bussen medan min far står kvar och vinkar.
Som tur var kom han hem, oskadd.
Men jag tänker på alla människor som väntat hela sitt liv, som hoppats och ännu i dag hoppas på att återförenas med sina nära och kära men istället fått en samtal från Bosnien. Nu menar jag inte ett vanligt samtal, ett samtal om att man funnit likdelar som tillhör ens familjemedlem.
Även om jag har förskonats från sådana händelser, så mår jag ändå dåligt när jag tänker på vad som hänt i mitt hemland. vad människor gått igenom och går igenom fortfarande.
Helt plötsligt känns vardagsproblemen betydligt mindre och man inser att det är de små sakerna som betyder något i livet.
En fin gest,ett leende,mat och husrum.
Det är lätt att virra bort sig i dagens samhälle där man blir ordentligt bortskämd och man drar stora växlar över små ting.
Det här tog ner mig på jorden i alla fall.
Kommentarer
Trackback
