mybrandmedia

Igår spelade Milan hemma mot Juventus och självklart satt min andra hälft fastspikad vid soffan, jag som tidigare inte varit ett Milan-fan börjar sakta men säkert att ge med mig. Inte för att Zlatan kommit den här säsongen utan för att jag faktiskt börjar engagera mig i matcherna. Jag blir irriterad när dem förlorar,glad när dem vinner, förbannad när Pato inte kan få tag på bollen och frustrerad när Nesta får problem bakåt. Dessutom kan jag nästa räkna upp en hel startelva :)

De senaste månaderna har Örebro stad drabbats av en våldtäktsvåg, utan att överdriva så skulle man nog kunna kalla det för en epidemi. Vad är det som händer? Att det finns människor som mår dåligt både fysiskt och psykiskt det är vi alla väl medvetna om men när detta börjar att beröra oss andra till den graden att vi inte känner oss trygga så fort vi lämnar vår lägenhet, då är det ett riktigt samhällsproblem.
När kvinnorna inte vågar går ut själva och när i princip varje man anses vara en potentiell förövare då har det verkligen gått långt. Det är varken bra för kvinnorna eller männen och framförallt inte samhället i stort.

Nu verkar det som att polisen fått tag på en av gärningsmännen vilket naturligtvis är en lättnad speciellt då det sägs att han är misstänkt för flera av brotten, men det som många glömmer bort är att denne man förmodligen inte gjort sig skyldig till alla dem övergrepp och våldtäkter som skett i Örebro den senaste tiden. Vilket innebär att det fortfarande finns förövare där ute som går fria.

Något som är intressant är hur media har valt att framställa och vinkla dessa händelser.
Det har skrivits om dessa nyheter på både NA och Aftonbladet sakerligen andra tidningar också, det måste vara svårt att vara objektiv då man själv förmodligen är partisk. Man rapporterar om att rätt person är häktad men att det fortfarande finns några fall där denne inte passar in.
I någon artikel skriver man även om en polis som uttalat sig ytterst olämpligt angående personen som sitter häktad,förmodligen på grund av frustration och vrede.
Det är inte konstigt att alla är frustrerade, man vill naturligtvis få ett slut på detta.
Är det så att media kanske t.o.m. har gjort skada i detta ärende?, kan det ha hjälpt till att trigga den mannen som i lördags morse gav sig på en kvinna och fullbordade en våldtäkt? Kan det vara så att han kände sig lite trygg nu när polisen fångat en av männen, polisen patrullerar säkert inte lika mycket nu -så då kan jag slå till. Kan det finnas människor som är så sjuka att de tänker så?
Frågan är väl egentligen inte OM media har triggat,det är nog snarare ett faktum..

Det som skrämmer mig mest är hur dagens samhället utvecklat sig till att bli såhär.. Och om det ser ut såhär nu,hur kommer det då vara om några år?

För den som inte vet så genomgick jag en knäoperation för ungefär 2 veckor sedan, det är en skada som jag förmodligen gått med i över 1 år utan att göra något åt det. Till en början kändes det inte alls mycket men ju tyngre träningen blev dessto större påfrestning på knät. Tillslut blev det nödvändigt med operation då jag bestämde mig för att satsa på handbollen och byta klubb.

Efter klubbytet fick jag köra en stenhård försäsongsträning som jag skötte otroligt bra,missade inte en enda träning(!) vilket är riktigt bra för att vara mig. Det om något betyder att jag verkligen ville satsa.
Det blev en otrolig egoboost för mig, att klara av träna helt själv hela sommaren även när jag var i Bosnien i en hel månad. Jag bevisade för mig själv att jag kunde vara disciplinerad och göra det som behövdes för att ta mig till mitt mål- vilket var A L L S V E N S K A N.

Den hårda träningen skulle visa sig vara väldigt bra och effektiv,fick muskler på nolltid och kände mig starkare än någonsin.Bättre upphopp, hårdare skott och framförallt självförtroendet. Att våga göra min spelare, speciellt nu när jag visste hur bra min fysiska status var. Det här skulle bli min säsong,det var jag helt övertygad om!
Ända tills mitt knä sa ifrån, jag hade konstant smärta, 24/7. Sjukgymnasten sa i princip direkt att det var operation som gällde och samma svar skulle jag sedan få av min läkare. 
När min läkare sedan tagit det slutgiltiga beslutet om operation gick allt riktigt fort,inom några dagar låg jag hemma, opererad, med knät i högläge och kryckorna brevid sängen.
Jag hann inte riktigt förstå vad jag hade gett mig in på förens jag låg där hemma med en massa värktabletter och ett riktigt svullet och orörligt knä.

Nu,två veckor senare kan jag gå utan kryckor och behöver knappt stödja mig. Dock vet jag att jag har långt kvar till den fysiska statusen som jag befann mig i innan, men nu är jag påväg tillbaka och det känns riktigt bra.

/Melisa